 |
                |
|
MIN FILOSOFI
AV
L. RON
HUBBARD
Gemene man tycker om att vara glad och frisk. Han vill gärna kunna förstå saker och ting och han vet att vägen till frihet går genom kunskap.
Därför har mänskligheten knackat på min dörr sedan 1950. Det har inte spelat någon roll var eller hur långt borta jag befunnit mig – sedan jag gav ut min första bok i ämnet har mitt liv inte längre tillhört mig. Jag tycker om att hjälpa andra och räknar som min största glädje i livet att se en människa frigöra sig från de skuggor som förmörkar hennes dagar.
Dessa skuggor tycks henne så kompakta och betungande att hon blir oerhört lycklig då hon upptäcker att de faktiskt är skuggor, att hon kan se genom dem, vandra genom dem och återigen stå i ljuset. Och jag vågar påstå att jag är precis lika lycklig som hon.
Jag har sett mycket mänskligt elände. Som mycket ung man vandrade jag genom Asien och såg de överbefolkade och underutvecklade ländernas elände och misär. Jag har sett människor oberört kliva över döende på gatorna. Jag har sett barn som knappast var mer än skinn och ben. Och mitt i denna fattigdom och förnedring fann jag heliga platser där visdomen var stor men omsorgsfullt gömd, och där den endast lämnades ut i form av vidskepelse. Senare, vid västerländska universitet, såg jag människan besatt av det materiella och av all sin slughet; jag såg henne gömma den lilla visdom hon faktiskt ägde i frånstötande salar, för att göra den otillgänglig för den sämre lottade mannen på gatan. Jag har genomlevt ett fruktansvärt krig. Jag såg dess fasa och smärta som inte dämpades med ett enda ord av anständighet eller mänsklighet.
Jag har inte levt ett instängt liv och jag föraktar den vise som inte har levt och den lärde som inte vill dela med sig.
Gemene man tycker om att vara glad och frisk. Han vill gärna kunna förstå saker och ting och han vet att vägen till frihet går genom kunskap.
Därför har mänskligheten knackat på min dörr sedan 1950. Det har inte spelat någon roll var eller hur långt borta jag befunnit mig – sedan jag gav ut min första bok i ämnet har mitt liv inte längre tillhört mig. Jag tycker om att hjälpa andra och räknar som min största glädje i livet att se en människa frigöra sig från de skuggor som förmörkar hennes dagar.
Dessa skuggor tycks henne så kompakta och betungande att hon blir oerhört lycklig då hon upptäcker att de faktiskt är skuggor, att hon kan se genom dem, vandra genom dem och återigen stå i ljuset. Och jag vågar påstå att jag är precis lika lycklig som hon.
Jag har sett mycket mänskligt elände. Som mycket ung man vandrade jag genom Asien och såg de överbefolkade och underutvecklade ländernas elände och misär. Jag har sett människor oberört kliva över döende på gatorna. Jag har sett barn som knappast var mer än skinn och ben. Och mitt i denna fattigdom och förnedring fann jag heliga platser där visdomen var stor men omsorgsfullt gömd, och där den endast lämnades ut i form av vidskepelse. Senare, vid västerländska universitet, såg jag människan besatt av det materiella och av all sin slughet; jag såg henne gömma den lilla visdom hon faktiskt ägde i frånstötande salar, för att göra den otillgänglig för den sämre lottade mannen på gatan. Jag har genomlevt ett fruktansvärt krig. Jag såg dess fasa och smärta som inte dämpades med ett enda ord av anständighet eller mänsklighet.
Jag har inte levt ett instängt liv och jag föraktar den vise som inte har levt och den lärde som inte vill dela med sig.
